Igår var jag och firade mitt äldsta barn på sin 33-årsdag. Hela familjen samlades, en härlig röra av kärlek. En av dessa stunder som man bara ska känna tacksamhet och njuta av stunden...och det gjorde jag...en stund.

Så mycket har så klart hänt under dessa trettiotre år, människor har kommit och gått och vi alla har fått våra skopor av glädje, sorg och allt annat som tillhör och ger livet innehåll. Att tänka tillbaka till den sjutton-åriga flicka som låg nyförlöst med en ganska stor, frisk bebis på sin arm med alla sina drömmar, som väldigt fort skulle förändras är lite bitterljuvt.

Just därför tänker jag börja mitt första inlägg om modersskapet, summera och gotta-ner-mig i den resan och vad den givit och tagit.

För ganska precis 34 år sedan stod jag där, med ett avgångsbetyg från grundskolan som var ok och ett intagningsbesked till gymnasium på annan ort. Äntligen skulle jag få flytta hemifrån, påbörja utbildningen som skulle leda mig till att bli textillärare. Bli sambo med min pojkvän och bara göra allt det jag kunde ovh ville. Och jag kunde mycket, ganska säker på mig själv, och ville, ja det är bara förnamnet på vem jag var och är.

Vi flyttade in i vår lägenhet och jag började utbildningen som jag väldigt fort kände att den icke var något för mig, så att jag blev med barn och avslutade utbilningen innan höstterminen var slut, var nog ingen slump. Det blev en vändande flytt, tillbaka till hemorten i en trea, bara ett stenkast från min familj. Men väldigt fort förändrades vår resa i livet, redan i mars 84 var flyttbilen påväg mot Solna, min sambo hade fått jobb i stora staden och vi tog chansen.

Barnets födelse var beräknat till den 19 juni och just den dagen hade jag barnmorsketid, en ganska lång promenad för en höggravid som gått upp 34 kg. Högt blodtryck alarmernde om havandeskapsförgiftning så blev det inläggning omgående på Karolinska. Och lika plötsligt ville detta lilla barn ut, och fort kom detta lilla gossebarn till världen, 4,3 kg och helt underbar. Dock mådde jag inte lika bra, vilket inte lyssnades på utan tog en vändning med att jag höll på att förlora mitt liv där och då. Denna tid är ett dunkel för mig än idag, minns mest trötthet och känslan av att inte bli lyssnad på. Jag hade en nära-döden-upplevelse då och det jag mötte och såg stärkte mig som människa, jag fick klart för mig två saker, jag är inte rädd för döden och jag vet att jag har en uppgift i dettta liv.

Vår lilla gosse blev personalens lilla gullegris under de 10 dagar som vi blev kvar på BB, då jag inte fick lyfta eller vara uppe så mycket. Ja de berättade till och med för mig att han redan log som femdagars bebis.

Ett år senare ligger vi inne igen på Karolinska, denna gång på Neuro-kirurgen och där och då började vår riktiga resa i livet. I denna glada fulländade pojke växte en tumör, en godartad men det vi inte visste då, väldigt aggresiv tumör. Det varen ovanlig form av hypofystumör som vi har levt med under hela hans uppväxt. En tumör som tagit så många förmågor av honom; syn, hypofysfunktion och givit honom så många andra diagnoser; epelepsi till och ifrån, aspergers och andra beteendediagnoser. Den tog en normal skolgång av honom och trots att han visade att han hade hög intelligens så fick han olika förstånssvårigheter och hamnade i särskolan. Men det den aldrig tog var hans livsglädje och underbara leende.

Mitt andra barn fick jag en kall november dag -88, en liten rödhårig flicka. Så stark och tygg och väldigt rödhårigt envis. En tjej som står stadigt på jorden, som jag är så stolt över vad hon blivit och är. Och drygt två år senare kommer lillebror in i våra liv. Docksöt, charmig och så ljushårig så att han såg skallig ut i flera år. Tjugofyra år gammal stod jag där i livet med tre barn, gift, villa, Volvo och vovve. Att mitt äldsta barn var sjukligt märktes nog inte utåt och själv såg jag det inte så heller. Vi tog tag i saker och problem när de kom och tidigt bestämde jag mig för att vår familj inte var tumören. Ingen av barnen skulle växa upp i skuggan av den, syskonen skulle ha en normal uppväxt coh det är väl det beslut som jag tycker att jag lyckats bäst med i livet. Tumören var en normal grej som ett återkommande läkarbesök. Det som behövdes göras gjordes utan en massa ståhej runt omkring, inte så att vi sopat under mattan, nej snarare så fullt öppet utan att grämja eller lägga in en massa värderingar och ömkan runt omkring den. Vi alla tycker att vi har fått se och vara med om så mycket positivt som andra aldrig kommer att få ta del av. Allt från läger med synskadade till roliga och utvecklande besök på Tomtebodaskolan. Alla människor vi träffat, så olika och alla med såna historier som gör att människor utvecklas, till oftast något bättre, ödmjuka och givande.

För tre år sedan flyttade den sista av barnen hemmifrån och det var min äldste. Det blev en stor omställning för oss båda, nu var det dags för oss att stå på egna ben och hitta våra egna val av vägar i livet. Tyvärr började han må sämre och sämre och vi kunde inte hitta vad som var fel, men efter en lång resa med många händelser upptäcks äntligen att han utvecklat en frontallobsepelepsi, vars symton kan misstolkas som psykisk sjukdom. Det var en sån lättnad men sorg att få detta besked, för tyvärr har hans leende och stor del av hans humor och livsglädje dött bort.

Så igår kände jag hur hjärtat krampade ihop av sorg och hur insikten om hur olika modersskapet är för dessa tre barn. Jag kommer alltid att vara mamma och oroa mig, glädjas med och vara delaktig med alla mina tre barn...men för ett kommer nog inte utveckling bli detsamma som för de två andra. Och den insikten gjorde ont.